tipical

Det är så lätt att när man har gått ner några kilon får för sig att man kan unna sig saker. "Äh jag kommer inte gå upp i vikt för att jag äter det här". Måste ta bort det tänkandet!

Sen är jag så trött på mitt hetsätande. Känner mig äcklig och dålig. Har blivit en hel del av hets sen spy som en gris den senaste tiden. Mest för att jag har snålat med tabletterna. Då blir det så.

Idag åt jag ett stort paket plättar med sylt och glass, sen kräktes jag tills det inte kom mer. Men jag vet aldrig om det finns något kvar i magsäcken. Hatar den känslan. Att inte veta hur mycket som är kvar. Varför tänker jag aldrig på det INNAN jag börjar hetsa?  

VARFÖR hetsar jag? Den senaste tiden har jag mått hur bra som helst. Har inte gråtit eller varit ledsen på flera veckor. Flera månader till och med. Trivs på jobbet, har en fin pojkvän (som bor 60 mil bort) och det mesta i mitt liv går bra. Varför får jag då den känslan att jag MÅSTE äta ihjäl mig varje gång jag vet att jag är ensam hemma en längre tid? På något sätt känns det som att jag lurar någon. Liksom "ha ha jag äter vad jag vill och hur mycket jag vill och ingen vet om det!" Stänger av min telefon, stänger ner internet och bara sitter där ensam med allt mitt snask och med TVn på. Vem tror jag att jag lurar? Jag lurar ju bara mig själv. Sen kommer den hemska känslan där jag får panik och tänker "Fan nu måste jag få upp det här, annars kommer jag bli fetast i världen!" Sen spyr jag och spyr tills jag inte kan spy mer. Dricker ett glas vatten och går tillbaka till toaletten och spyr ännu mer. Sen en gång till. Och till slut lägger jag mig utmattad och "hög" i soffan med en snus och njuter av efter-spy-ruset. Oftast infinner sig en känsla av lugn och harmoni. Allt känns bra. Känner mig tom och nästan svävande.

Jag vet inte vad jag ska göra. Måste få ett slut på det här. Det sabbar min viktnedgång. 

Nu ska jag sova.

Adios!